Les triplettes de Umeå

Under den gångna helgen har jag haft besök av min mamma och hennes två systrar. Tre damer från Umeå vilka är bland det beskedligaste man kan föreställa sig och tillika den västerbottniska mentaliteten personifierade. Tre systrar som gör så gott som allt ihop och som utan att vara trillingar, på senare år alltmer börjat ge intryck av att vara just det, välmatchade som få. Dom kallar sig systrarna Carlsson. 


Systrarna Carlsson kom med flyg till Paris på fredag kväll med varsin välfylld gul forexpåse och spända av förväntan inför tre dagars turistande framför sig. Eftersom två av systrarna gjorde sin Parisdebut och min mamma inte varit i Paris sedan en resa med min far på 70-talet, drog jag på mig guidekappan och plockade fram alla mina hittills insamlade erfarenheter av vad som kunde tänkas gå hem hos hos mostrar och mamma. Så blev det gallettes med cider och en vandring genom den klassiska konsten på Louvren som följdes av ett besök hos impressionalisterna på musée D'Orsay. Vi åkte metro (också det en sevärdhet) och vi tog oss ut till eiffeltornet (vilket vi nöjde oss med att se på avstånd eftersom systrarna lider av höjdskräck). 

Guiden omgiven av sina mostrar

Eftersom de franska bakverken är något alldeles extra njöt vi av berömda macarons på lyxfiket Ladurée. Överförtjusta i detta lilla spröda bakverk passade systrarna Carlsson på att köpa med sig varsin tjusig box med macarons hem till Sverige.  Efter några butiksbesök och en vandring genom den fina Luxembourgparken hade det börjat mörkna. Systrarna uttryckte önskemål om att få se Sacre Couer i Montmartre. Som beskrivits i ett tidigare inlägg var mitt och Karins intryck av stadsdelen Montmartre långt ifrån positivt. En turistträngsel värre än den på Champs Elysée och utöver det fullt av halvtaffliga gatukonstnärer och manliga musikanter vilka skulle ge den där pittoreskt mysiga och samtidigt sensuella stämningen Montmartre gjort sig känd för men som nu mest bara blev osmakligt. Som guide höjde jag därför ett varningens finger men ville inte göra mostrarna besvikna så jag bet ihop och vi satte oss på metron mot Montmartre och Sacre Couer. Men så var ett Montmarte i kvällsljus något helt annat än vad vi upplevt dagtid en söndag. Nu var så gott som alla turister försvunna, konstnärerna hade packat ihop sina stafflin och kvar var endast någon enstaka dragspelare som höll sig på behagligt avstånd och spelade någon melodi som passade kvällssättningen. Restaurangerna hade tänt sina färgglada ljusslingor och Sacre Couers vita fasad var urtjusig mot den mörka bakgrunden. Mitt bästa tips till framtida Montmartrebesökare är alltså att besöka stadsdelen kvällstid.  

 

Sacre Coeur gjorde sig fin i kvällsljus.

Fram med kameran.

Vi avslutade systrarna Carlssons besök på den smått klassiska parisrestaurangen La Coupole i Montparnasse, där också mina föräldrar en gång ätit på 70-talet. Där plockade mostrarna fram forexpåsarna och bjöd mig på hela kalaset som tack för guidningen. De syntes nöjda, lite fnittriga av vinet och jag blev rörd. Nästan så jag önskade att jag också hade haft några systrar att matcha med. 

/Karin H