Advent à Paris

I Paris har julskyltningen kommit igång på allvar och framför vart och vartannat café står det små granar översprayade med någon slags fluffig dekorationssnö i alla tänkbara färger, alltifrån vitt à la rimfrost till neonrosa. Vi har dock inte sett till en enda adventsstjärna eller ljusstake och drar därför slutsatsen att dessa julattribut helt enkelt är något som endast hör den svenska julen till. Vi var dock rätt sugna på att fira första advent på svenskt vis och satte därför kurs mot Svenska kyrkan i Paris och dess julmarknad. Före avresan hann vi dock peppa upp oss med diverse jullåtar, bland annat Tommy Körbergs fantastiska version av O helga natt. Vi tog även en sväng förbi den tillfälliga loppmarknaden på rue Bretagne i norra Marais där Karin A fyndade ett 30-tals armband i brons och Karin H lusläste ett gammalt (men väldigt intressant) anställningskontrakt.

Svenska kyrkan i Paris har helt riktigt förstått att en utlandssvensk i juletid är beredd att betala i princip vad som helst för en smakbit av bekanta juleting. Därför kunde de utan problem snuva Karin H på 50 spänn för en 5 cm lång lussebulle, både torr och bränd (och helt säkert bakad av kyrkans barngrupp). Karin A lade istället sina CSN-pengar på en mindre god glögg pyntad med mandelspån som på ett obehagligt sätt fastnade i gommen. Sorgligt nog kunde vi ändå inte låta bli att falla för den fortsatta svenskfrestelsen och köpte med oss två inplastade delicatomazariner, en marabou-kaka och en pimpim-ask. Vi satte oss sedan på tunnelbanan med känslan av julen var stulen av fransksvenska kvinnor i folkdräkt och övre medelåldern.

Adventsmorgonen inleddes annars varsamt med varsin clementin och lite jullåtar. Vi lade fram våra bästa julsånger och insåg snart att vi hade samma goda smak även på detta område!
Om än lite skillnad i rangordningen, så för att slippa enas om en gemensam topplista så kommer här varsin:

Karin H
1. A Child Is Born - lika fin både med Bill Evans/Tony Bennett och Örebro kammarkör
2. Jul i gamla stan - Cyndee Peters. Tyvärr ej tillgänglig på varken spotify eller youtube utan bara på             raspig vinyl hemma hos familjen Holmgren
3. O Helga natt - med en manlig djup basstämma. T ex Tommy Körberg
4. Last Christmas - Wham!
5. Bereden en väg för herren - med mycket kyrkorgel och högkyrklig stämning.
6. O Come, All Ye Faithful - med en kyrkokör såsom Orphei Drängar eller Örebro kammarkör
7. När det lider mot jul - med en kyrkokör såsom Orphei Drängar eller Örebro kammarkör

Bubblare: The Christmas song med Nat King Cole, Sång till Karl-Bertil Jonsson med Tommy Körberg och Jul, jul strålande jul med O.D.

Karin A
1. O Helga natt - när Tommy Körberg tar i från tårna ryser jag av välbehag
2. O Come, All Ye Faithful - allra bäst framförd av gigantisk kör på ett glatt "efter två muggar glögg"vis
3. Bered en väg för herran - adventspsalmen #1. Och med en väldigt catchy melodi!
4. Jul, jul strålande jul - jag föredrar när den sjungs av någon stor manskör, tex. Orphei Drängar
5. Gläns över sjö och strand- ja, det är basstämman som ger det bästa resultatet även här
6. Last Christmas - det finns många versioner men originalet med Wham! är juligast av dem alla
7. Julen är här - med Tommy och Sissel, såklart.

Bubblare: Staffan Stalledräng - med snitsigt körarrangemang, Det är en ros utsprungen, Twelve days of christmas - en traditionell engelsk christmas carol

Håll till godo med vår gemensamma spellista på spotify:
Noël à Paris

Vi är väldigt nyfikna på era bästa julmelodier, tips eller egna topplistor uppskattas oerhört!
/Karin et Karin

La Potée des Halles

Här kommer det utlovade inlägget om den fina restaurangen La Potée des Halles, som just nu är min favorit. Det är en mycket vacker restaurang som har funnits sedan 1905 och inredningen går således i klassisk fransk bistrostil. Där finns svart/vit-rutigt kakelgolv och helt underbara väggar klädda med franskt kakel som är dekorerat med mönster i art nouveau-stil, stora speglar och frostade lampglober i taket. Lokalen är precis sådär lagom sliten som jag vill ha det och där finns så klart även en bardisk klädd med zink och höga svarta pallar framför. På en av pallarna satt det vid ett av mina besök en stilig kostymklädd gentleman med ett glas rött i sin vänstra hand och en god bok i sin högra. (Ja, Jeppe, du har rätt, det var precis som i en fransk film!) 

Bäst av allt är dock hovmästaren/servitören Sélim, som iförd ceriserosa kashmirtröja och med silkeslen röst, beskriver menyns alla läckerheter på vacker och lättförståelig franska. Vid mitt första besök skakade vi hand och vid mitt andra besök välkomnade han mig och mitt sällskap med kindpussar och ett glatt -"C'est la petite princesse!" Jag blev såklart väldigt smickrad och delar gärna ut en guldstjärna till honom för vänligt bemötande och personlig service. Sélim älskar sin restaurang och sitt jobb. Han tycker även om att spela cello och ibland kombinerar han dessa två vilket ni kan se i det här klippet från Youtube.
Sélim spelar cello
Som ni kanske har märkt så tenderar jag att lägga större vikt vid alla vackra saker runtomkring mig än vid vad jag stoppar i magen. Den här gången har jag dock lyckats lägga märke till bägge delar och kan helt ärligt säga att maten är fransk, enkel, rustik och god god god!

För er som har planer på att åka till Paris, för vår eller för någon annans skull, kan jag verkligen rekommendera La Potée des Halles. Ni hittar den på 3 rue Etienne Marcel, 75003 Paris. Det är en ganska liten restaurang så det är bäst att boka bord i förväg på tel. 01 40 13 07 46. Bienvenue!
/Karin A

We're on fire!

Idag följde vi upp torsdagens närkontakt med Paris brandkår genom att inhandla en väggkalender utgiven av densamma. Den innehåller tyvärr inte så mycket naket som vi hade hoppats på men den kommer absolut att  pryda sin plats på vår vägg. Så här glada blev vi över att få en liten touch av manlig fägring i vårt hem:

Lämpligt soundtrack:
Bruce Springsteen - I'm on fire

/Karin et Karin

Dramatik på sjätte våningen

Igår vid middagstid när vi stod fullt påklädda i hallen och var på väg ut på en sen shoppingrunda hörde vi plötsligt hur det bankades väldigt hårt på grannens dörr.
-Vad händer, ropade Karin förskräckt och bad mig kolla ut genom titthålet.
-Det är brandmän!
-VA?!
-Brandmän, och det ser ut som rök. Brinner det?!
-Öppna dörren!

Jag öppnade dörren och utanför vände sig tre brandmän mot mig.
- Sätt föö? frågade jag på min obegripliga franska.
Samtliga såg frågande ut och jag försökte igen
- C'est feu?
- Pardon Madame?
Jag misströstade lite och Karin fick rycka ut. Med hennes lite mer utvecklade vokabulär frågade hon precis det vi ville veta, om det vara fara för våra liv? Brandmannen förstod inte.

Väl ute i trapphuset kunde vi konstatera att det inte brann, den rök jag tyckte mig ha sett genom titthålet var uppenbarligen bara ett hittepå av min hjärna. Våra misstankar riktade sig istället mot taket.

För någon vecka sedan gjorde nämligen en av våra grannar mig uppmärksam på en oroande stor spricka i taket ute i trapphuset. Hela taket bågnade och det såg ut som det skulle brista när som helst. Misstänkt vattenskada  sa mitt otränade öga. Sedan denna upptäckt har vi levt i en ständig skräck om husras och jag springer alltid lite extra fort nerför och uppför trappstegen under jättesprickan.

Uppenbarligen hade nu någon tagit tag i saken och ringt brandkåren. Brandmännen i sin tur ville ha tag på våra grannar vars lägenhet ligger precis mittöver sprickan. Ingen hemma.
Lite lugnade över att huset ändå inte stod brand och trygga med tanken på att det befann sig säkert 5-6 stycken brandmän i trapphuset för att se över taksprickan, vågade vi (trots att ingen dementerat huruvida det rådde verklig fara för våra liv) ge oss iväg på den planerade shoppingrundan.

När vi kom hem igen och gick uppför de 6 trapporna utan hiss möttes vi på våningen under oss av ett stort hål i taket. Ett svart hål fullt med fuktigt trä som ingen av oss ville inspektera något närmare. Brandmännen var long gone och vad som händer nu vet vi lite om. Ingen informerande lapp syntes till.

Taket före. Bilden gör inte riktigt sprickan och bågnaden rättvisa.

Uppför trappan och till höger bor vi.

Taket efter

Nu går vi under detta varje dag.

/Karin H

 

Helgen med Terese

Gästerna byter av varandra och helgen som gått har 11 Rue Mandar gästats av ingen mindre än Terese. Terese som jag lärde känna över en bok av Bourdieu och som sedan blev arbetskamrat och vägen in till ett extrajobb hos Sveriges bästa monopol. När jag sen slutade hos monopolet, bytte vin mot vind, vinkällare till arkivkällare, såg jag till att behålla Terese. Kanske bland det klokaste jag gjort.  

Där jag satt och väntade mitt emot tunnelbaneuppgången fick jag en tår i ögat när jag skymtade Tereses så välbekanta gestalt, för genom Terese kom också så många andra av mina vänner om vilka Terese kunde berätta. Och ytterligare en bit av hemma kom med pappers-VK, pepparkakor och glögg. Uppskattat nåt så vansinnigt.

Fredag-tisdag, såhär såg det ut:

Vi dansade till hiphop och då såg jag tydligen ut såhär.

Falafel chez Hanna, Marais-kvarteren.

Middag på ett fint ställe som förtjänar ett eget inlägg.

Vi gick på ett museum om Paris historia. Jag hade pälskrage och kände mig som ett med de fina salongerna.

Sen tog vi rulltrappan upp till muséet med den fiffigaste kalendern, Centre Pompidou. Där förlorade vi oss på varsitt håll.

Jag framför allt i audioguiden men också i den här målningen, fina möbler

och i inramat arkivmaterial.

Så gick vi runt stan

Terese verkade nöjd.

 Som avslutning kvarterets bästa standardcroissant och min favorit, croissant aux amandes.

/Karin H

Les triplettes de Umeå

Under den gångna helgen har jag haft besök av min mamma och hennes två systrar. Tre damer från Umeå vilka är bland det beskedligaste man kan föreställa sig och tillika den västerbottniska mentaliteten personifierade. Tre systrar som gör så gott som allt ihop och som utan att vara trillingar, på senare år alltmer börjat ge intryck av att vara just det, välmatchade som få. Dom kallar sig systrarna Carlsson. 


Systrarna Carlsson kom med flyg till Paris på fredag kväll med varsin välfylld gul forexpåse och spända av förväntan inför tre dagars turistande framför sig. Eftersom två av systrarna gjorde sin Parisdebut och min mamma inte varit i Paris sedan en resa med min far på 70-talet, drog jag på mig guidekappan och plockade fram alla mina hittills insamlade erfarenheter av vad som kunde tänkas gå hem hos hos mostrar och mamma. Så blev det gallettes med cider och en vandring genom den klassiska konsten på Louvren som följdes av ett besök hos impressionalisterna på musée D'Orsay. Vi åkte metro (också det en sevärdhet) och vi tog oss ut till eiffeltornet (vilket vi nöjde oss med att se på avstånd eftersom systrarna lider av höjdskräck). 

Guiden omgiven av sina mostrar

Eftersom de franska bakverken är något alldeles extra njöt vi av berömda macarons på lyxfiket Ladurée. Överförtjusta i detta lilla spröda bakverk passade systrarna Carlsson på att köpa med sig varsin tjusig box med macarons hem till Sverige.  Efter några butiksbesök och en vandring genom den fina Luxembourgparken hade det börjat mörkna. Systrarna uttryckte önskemål om att få se Sacre Couer i Montmartre. Som beskrivits i ett tidigare inlägg var mitt och Karins intryck av stadsdelen Montmartre långt ifrån positivt. En turistträngsel värre än den på Champs Elysée och utöver det fullt av halvtaffliga gatukonstnärer och manliga musikanter vilka skulle ge den där pittoreskt mysiga och samtidigt sensuella stämningen Montmartre gjort sig känd för men som nu mest bara blev osmakligt. Som guide höjde jag därför ett varningens finger men ville inte göra mostrarna besvikna så jag bet ihop och vi satte oss på metron mot Montmartre och Sacre Couer. Men så var ett Montmarte i kvällsljus något helt annat än vad vi upplevt dagtid en söndag. Nu var så gott som alla turister försvunna, konstnärerna hade packat ihop sina stafflin och kvar var endast någon enstaka dragspelare som höll sig på behagligt avstånd och spelade någon melodi som passade kvällssättningen. Restaurangerna hade tänt sina färgglada ljusslingor och Sacre Couers vita fasad var urtjusig mot den mörka bakgrunden. Mitt bästa tips till framtida Montmartrebesökare är alltså att besöka stadsdelen kvällstid.  

 

Sacre Coeur gjorde sig fin i kvällsljus.

Fram med kameran.

Vi avslutade systrarna Carlssons besök på den smått klassiska parisrestaurangen La Coupole i Montparnasse, där också mina föräldrar en gång ätit på 70-talet. Där plockade mostrarna fram forexpåsarna och bjöd mig på hela kalaset som tack för guidningen. De syntes nöjda, lite fnittriga av vinet och jag blev rörd. Nästan så jag önskade att jag också hade haft några systrar att matcha med. 

/Karin H

Paris is for lovers

Ni kanske undrar varför jag varit så osynlig här på bloggen den sista tiden? Det är helt och hållet kärlekens fel. Jag har nämligen idkat tillfälligt samboskap i en annan liten lägenhet några kvarter härifrån. Johan, den mystiska mannen som aldrig visar sitt ansikte här på bloggen utan bara syns litegrann i bakgrunden så där, har spenderat tio dagar i Paris. Tio dagar som för oss båda susade förbi i raketfart men ändå lämnade ett stort hål i bloggosfären.

Vi hyrde in oss hos Adrien på 23 rue Fontaines du Temple i Maraiskvarteren och han låter hälsa att om jag har någon annan som vill hyra hans lägenhet, så går det bra. Jag vill dock höja ett varningens pekfinger för alla er som är vana vid vanlig hotellstandard. På hans hotell får man nämligen städa själv, vid såväl inflyttning som utflyttning vilket faktiskt kan vara positivt då ni fort blir immuna mot såväl svininfluensa som pest och kolera. Om ni såsom vi har en längtan efter att socialisera med riktiga fransmän/fransyskor så tar ni er snabbt upp till grannen på våningen ovanför genom hålet i badrumstaket. Lägenheten har dock strykbräda, tvättmaskin, piano, en helt ny dator och ett riktigt bra läge!

Vi hann med en hel del roliga saker under veckan som gick. Karin H har ju redan gjort inlägg om vår promenad till Cimitière du Père Lachaise och vår resa till Normandie. Hela onsdagen, med solskenspromenad till kyrkogården och kall frisk höstluft finns med på listan över mina bästa Parisdagar. Kyrkogården var så vacker och vyn över Paris helt oslagbar! Det enda som fattades mig var Mia, min trogna följeslagare på Sveriges kyrkogårdar. På Père Lachaise studerade vi gravvårdar för både okända och kända personer av vitt skilda slag. Bland annat sociologen Pierre Bourdieu, sångerskan Edith Piaf och Frankrikes första kvinnliga DJ, Delphine Palatsi (1968-2002), även känd som Sextoy. Sextoy var med och introducerade technomusiken på de franska klubbarna och var även en av arrangörerna bakom landets första rave-party.

Dåtid möter nutid på Père Lachaise

Fler saker som jag nu kan checka av på Att-göra-listan är: besöka Place Des Vosges, dricka vin på baren La Perle i Marais samt äta fransk/judisk falafel. Falafeln var fantastisk och jag kan härmed meddela att Falafel #1 i Malmö har förlorat greppet om mitt snabbmatshjärta! Vi har även hunnit med en snabbvisit i en kyrka nära Arts et Metiers och fick där bevittna en fransk katolsk gudstjänst och så har jag äntligen besökt Notre Dame. Vi har varit i stadsdelen la Defènse och spanat ut mot på den gamla triumfbågen genom den nya, Grande Arche. Jag har även ätit mitt livs godaste entrecôte på en fantastisk restaurang vid namn Bistro Paul Bert, den kan jag verkligen rekommendera! Om middagen på Paul Bert, som behändigt nog ligger på just rue Paul Bert, var den gångna veckans bästa smakupplevelse så var vårt besök på Fondation Le Corbusier min bästa estetiska upplevelse.

Fondation Le Corbusier är en stiftelse som har ansvaret för att bevara och underhålla arkivmaterial, byggnader och verk som arkitekten, designern, författaren och konstnären Charles-Édouard Jeanneret även kallad Le Corbusier (1887-1965) lämnade efter sig. Han var/är en världskänd modernist som producerade arkitekturteoretiska skrifter, ritade bostadshöghus och villor. Han har även ritat en kyrka, Notre Dame Du Haut, och finns avbildad på den schweiziska 10-francsedeln. Maison La Roche, som jag och J besökte, ligger i en stadsdel vid namn Passy Nord. Det är en lugn och fin del av Paris, full med vackra hus från 1900-talets början. La Maison Roche byggdes 1923-24 och le Corbusier ritade det åt sin goda vän, samlaren, Raoul A. La Roche.

Det är ett fantastiskt hus! Spännande vinklar vart man än tittar, vackra fönsterpartier och genomtänkta detaljer. Det har även ett väldigt inspirerande färgschema som inom en snar framtid skall appliceras på en viss liten lägenhet i en av Stockholms södra närförorter. De vackra nyanserna fick följa med oss hem i form av en liten färgkarta med kulörprover med vackra namn som Bleu Charron och Verte Paris. Ni kan ju tänka er hur lycklig jag var efter detta besök... I Paris finns även Le Corbusiers privata lägenhet, den är tydligen fullt möblerad och man kan boka guidade visningar där på lördagar. Det skall jag göra. Snart!

/Karin A

...

Jag skulle rätta något stavfel i texten nedan och vips har alla bilder åkt huller om buller, textstorleken blivit en helt annan och första stycket åkt ned en hel decimeter. Vad är det med denna layout i Blogger? Nu, en halvtimme senare är bilderna någorlunda på rätt plats igen och textstorleken är som den borde (men typsnittet, varför förändras det från gång till gång?) men det där jäkla gapet i början av texten går inte att få bort. Så nu får det vara. Det är alltså inte jag som drabbats av dålig layoutsmak. Det var allt jag ville säga. Och Sara, du som jag kan tänka mig vet hur man gör, maila gärna!
/Karin H

Skollov - dag 2

Den sedan länge planerade turen till någon av Frankrikes provinser blev en dagstur norrut till havet. Engelska kanalen och Atlanten och städerna Le Havre och Rouen. Vi som åkte var Karin et Karin, Johan och Monique. Le Havre är kust- och industristaden som bombades sönder under andra världskriget, lämnades platt i ruiner och byggdes upp på nytt under 1940- och 50-talet under ledning av byggherren Auguste Perret. För denna återuppbyggnad har Le Havre blivit klassad som ett världsarv på UNESCO:s världsarvlista. Våra främsta mål i Le Havre var havet/stranden och Perrets praktverk, kyrkan Saint Joseph. Den senare var en mäktig kombination av New York, rymdskepp (sci-fi innan sci-fi! kyrkan stod klar 1957) och techno. Inget bilderna nedan kan göra rättvisa.

Vi åt en bakelse och skyndade vidare mot Atlanten. Vi paserade en skylt som varnade oss för ond och bråd död men trotsade varningen och begav oss rakt ut mot stupet som vätte mot engelska kanalen, alltför att få blicka ut över det vida havet. 

Vi kände historiens vingslag, anade nazityskar i buskarna och dolda bunkrar under våra fötter. Det var kittlande läskigt.

Tur vi hade varandra.

Havet, vädret och Le Havre visade sig annars från sin bästa sida och det var lockande att stanna där en stund till men vi skulle hinna med ännu ett stopp på hemvägen till Paris så vi satte oss på tåget igen.

Nästa stopp Rouen. Känd både som Normandies huvudstad och den stad där Jeanne d'Arc brändes på bål men också för sina många gamla korsvirkeshus.

Staden visade sig också ha många andra fina byggnader samt ett antal lockande boulangerier och creperier. Stället ovan hade tyvärr stängt men vi fann ett annat creperie i närheten och åt varsin galet dekorerad galette.

Påslängt: En rosmarinkvist, en klick creme fraiche, några strån gräslök, en skiva stjärnfrukt, en physalis, en skiva apelsin och - ett hallon.

Crepe á la Normandie.

Slut på resan. Slut på dag 2.

/Karin H

Skollov – dag 1

Två dagars skola och på det ett tredagars skollov. Så ser denna vecka ut. Frankrike firar nämligen första världskrigets slut den 11 november 1918 så idag är allmän helgdag och jag antar att torsdag och fredag kan räknas som klämdagar.

Vår första lediga dag tog vi en promenad till Paris största kyrkogård Pere Lachaise (Montparnassekyrkogården med Sarte/Beauvoir/Duras/Gainsbourg har vi besökt vid tidigare tillfälle) för att se de omtalade gravarna efter Jim Morrison och Oscar Wilde.

Jag påmindes om min korta sejour med The Doors som 16-åring. Jag lånade hem skivan ”The Doors” från Ersbodabiblioteket, hade ju förstått att det skulle vara något visst med sångaren Jim Morrison. Och visst tyckte jag nog det var rätt bra, eller ville gärna tycka det åtminstone. Jag sjöng ”Light my fire” på musiken, köpte ”Morrison hotel”-skivan på skivmässan och skaffade mig ett par utsvängda manchesterbyxor. Letade mig vidare in i den psykedeliska rockeran med Grateful Dead, The Byrds och Jefferson Airplane men så dök Janis Joplin upp och jag stod inte längre ut. Inte min grej. Efter någon månad gav jag upp och förpassade ”Morrison hotel” till den mer undanskymda delen av skivsamlingen.

En mycket bättre version av The Doors ”light my fire”, helt befriad från psykedelian:

Stevie Wonder - Light my fire

Första lovdagen bjöd på fantastiskt väder. Sol och krispig kall luft, kanske den ultimata väderleken för ett kyrkogårdsbesök. Nedan lite bilder från dagen:

En grav hade en katt på sig. En sån fin prydnad skulle jag också vilja ha.

/Karin H