Dressed for success!

Jaha nu har det hänt. Idag blev jag stoppad på stan av en modebloggare, det var inte the Sartorialist utan en helt vanlig fashionista från Boston. Det var dock inte de nya hängselbrallorna som drog blickarna till sig. Det var mina gamla leopardtights från H&M. Hon tyckte att dom var coola (jag berättade inte att dom är 4 år gamla och slappa i baken). Hon tyckte att jag var cool. Jag är väldigt nöjd. Om bilden blir bra så lovar jag att visa upp den här på bloggen, misstänker dock att jag råkade blunda just när bilden togs.

Bifogar istället mina nya theme songs, en svensk och en fransk. Dem ska jag nynna på i morgon när jag går på de parisiska gatorna:

Roxette – Dressed For Success

Brigitte Bardot – Mon Léopard Et Moi

/Karin A

För två veckor sedan...

...firade jag min födelsedag här i Paris. Skrev det här inlägget samma helg men alltför många hemläxor har kommit emellan mig och datorn på sista tiden...

Jag gör allt jag kan för att hålla mig ung. Jag tar till exempel ut mina allra sista 14 veckor med studielån, flyttar ihop med en kompis, sover på luftmadrass och börjar en ny skola -inte en enda vuxenpoäng där inte. Att bo tillsammans med en kompis som bjuder på lyxig födelsedagsfrukost och ger bort Scott Schuman a.k.a modebloggaren the Sartorialists nya fotobok i present hör definitivt till ungdomslivets fördelar. Att fira sin "Herregud jag är nästan 30"-födelsedag med ett prov i franska hör väl snarare till dess nackdelar (och svaret är nej. Jag har inte hävdat min rätt att slippa franskaprov på min födelsedag. Jag tror inte att Madame hade förstått mitt resonemang). Jag har dessutom köpt ett par begagnade hängselshorts i manchester. Dom får mig att se riktigt ung ut och får mig även att känna mig som om jag vore med i TV-serien Mitt så kallade liv, som handlar om en amerikansk tonårstjej spelad av Claire Danes. Den brukade jag titta på förr i tiden. Shorts är för övrigt väldigt trendigt här i Paris och det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag endera dagen blir stoppad på gatan av the Sartorialist. Resten av dagen spenderades i stans butiker och på den japanska restaurangen runt hörnet. På kvällen drack vi vin på en bar på vår gata, le Caeur fou, och natten avslutades med en desperat jakt på crèpes med Nutella, vi sökte dock förgäves och det enda vi fick med oss hem var en liten amerikanska.

Här nedan kan ni se hur glada vi var. Ni kan även se den lilla amerikanskan.

Tack för alla fina födelsedagsSMS, e-mail, riktiga brev och presenter!

/Karin A

Je suis la fille du ABBA-Bjorn

Varje dag t.o.m. idag har vi börjat vår franskalektion med att en av eleverna har fått gå fram till svarta tavlan och presentera sig själv. Med lite enkla fraser på franska har vi fått berätta vilka vi är, var vi kommer ifrån, vad vi gillar och vad vi inte gillar osv. och så har klassen fått ställa frågor. Sedan jag väl gjort bort min egen presentation (je suis archiviste, j'habite en Suéde osv. har jag varit rätt road av att sitta och lyssna på de andra eleverna. Främst för att det är så spännande att höra vad de andra har för bakgrund, vad de sysslar med i sitt hemland och varför de valt att studera i Frankrike. I min klass har vi bland annat en 16-årig gymnasieelv från Iran som flyttat till Frankrike eftersom hennes pappa fått jobb på Iranska konsulatet i Paris. Vi har också en konststuderande korean som på kvällarna jobbar som kock på en koreansk restaurang, en journalist från Turkiet, en historielärare från Polen, en vietnamesiska som studerar i USA men som följt med sin man som fått en ett-årig professorstjänst vi ett av universiteten i Paris. Och så har vi en stylist från Hongkong vars man är modefotograf.

Såhär i efterhand kan jag tänka att jag lätt hade kunnat spetsa till min presentation lite. Vem hade kunnat ifrågasätta om jag sagt att jag jobbar som skådespelare i Sverige? Eller att jag är dotter till ABBA-Björn?

Och vem i klassen har ett fejk-jag? Jag misstänker stylisten.

Nästa vecka ska vi påbörja en presentationsrunda av våra respektive hemländer. Jag ska tillsammans med Carolina presentera Sverige. Kan bli något tillspetsat.

/Karin H

En stunds längtan

Den här helgen har varit något tumultartad känslomässigt. Utmattade efter en hård nödårsvecka stod vi oskyddade och oförberedda när en våg av hemlängtan sköljde över oss. Det började lite smygande. Vi anade inte mycket när vi i fredags youtube:ade 90-talshits och via Toni Braxton plötsligt kom in på Orup och slutade med Peter Jöback. På baren vi gick till kunde vi inte sluta prata Lasse Berghagen och hemma igen drog vi på Jöback igen. Så kom lördagen och det regnade. Vi tog varsitt paraply och gick ut med endast två mål i sikte. H&M:s lite lyxigare, lite exklusivare kedja COS och så Svenska kulturinstitutets café.  Kanske Paris finaste uteservering? Jag köpte en gul halsduk på COS och så gick vi hemåt igen. Kollade SVTplay ”Här är ditt liv” med Sven Wollter och grät så mascaran rann.

Söndag. Varsitt samtal på en raspig skypelinje fick Sverige att kännas olidligt långt bort och franskastudierna slutade med att jag slängde franskalexikonet i golvet och demonstrativt plockade fram medhavd svensk skönlitteratur. Rejält eländigt.

Först:

Peter Jöback - Stockholm i natt

Sen:

Dennis Lyxzén och Lisa Miskovsky - Alright

Bättre nu alltså.

/Karin H

Uppdatering nödårslajvet

Torsdag 19:33

...och därmed var nödårslajvet slut. För att vara lite mer explicit tog det slut redan i tisdags då Karin H kom hem med en kasse från APC och mötte Karin A i färd med att prova sina nya boots. Nu äter vi bakelser, dricker vin och har spårat ut helt och hållet. Igår delade vi en snickers över läxböckerna. Nödåret vad inte vad vi förväntade oss. På tok för tråkigt! Motivationen är dock hög inför nästa veckas lajv där Sara, Anna och Sofia Wiking kommer att gästspela. Vi tar fram läppstiftet redan ikväll!

Bon soir!

/Karin et Karin

På Sorbonne

I och med idag har jag lagt två veckors franskastudier bakom mig. Två veckor som varit långt mer kämpiga än jag föreställt mig, men som samtidigt lärt mig mer franska än vad jag lärde mig tyska på två år på gymnasiet. Åtminstone känns det så. Madame Garelli, min lärarinna, har visat lite förståelse för mig som kom dit med ambitionen att "nöjesläsa" franska som ursäkt för att få tillbringa fyra månader i Paris. Och visst skäms man när man upptäcker att bänkgrannen sliter ut sig på koreansk restaurang på kvällarna för att ha råd med uppehället.

Inte heller går det att komma undan med bristande kunskaper och dålig läxläsning genom att sätta sig långt bak i klassrummet.  Ingen/inget undgår Madame, och mitt namn lärde hon sig fortare än andras och sedan dess har jag varit ständigt utsatt för frågor. Frågor på franska som förväntas besvaras på franska. De första dagarna var en förskräckt blick och nervös axelryckning mitt enda svar men allteftersom har flitigt läxläsande gett mig ett ordförråd som räcker något så när för att ha något att säga när Madame hugger.

Klassen består av drygt 30 elever, varav 85 procent kommer från Asien (Vietnam, Taiwan, Sydkorea, Iran, Kina, Turkiet och Thailand). Sen är vi 5 europeer, tre svenskar, en polack och en italienska.

En svenska, Carolina, har blivit min vän och är den jag oftast sitter bredvid i klassrummet. Hon är ung, cool och har imponerande bra koll på Paris klubbscen.

I måndags hade vi vårt andra prov. Mina förväntningar på mig själv är rätt låga efter att ha fått 9.5 av 20 på första provet. Ett provresultat som Madame fick oss att läsa upp inför hela klassen. Vissa fick ett "Tres bien", någon ett "Magnifique!", själv fick jag "Il faut travailler, travailler!" - du måste jobba, jobba!

/Karin H

Så här ser det ut när jag gör läxorna hemma vid matbordet. Franskaböcker, lexikon, glosbok, dubbel espresso och så dator med musik och ibland google translate.

Skoluppgift. Jag presenterade "Petite Barbara".

Nästa gång...

... vi går på loppmarknad så ska jag köpa plåtbokstäver och uppstoppade fåglar!

/Karin A

Karin et Karin (et Monique) visitent Marché aux puces

I helgen besökte vi tillsammans med vår amerikanska vän Monique en omtalad loppmarknad strax ovan Montmartre. Till en början var det bara stånd med det vanliga marknadskrafset och sen kom de manliga trottoarförsäljarna som ville sälja på oss chanel no. 5, cigg och luis vuitton-väskor. Därefter, ännu lite längre fram, kom det vi letat efter - antikhandlarna!
Och de var många. Så många att vi inte hade en chans att besöka samtliga. Det var närmast ett gytter av prylar och hela området påminde om en labyrint vi korsade oss fram igenom. Utbudet var minst sagt digert. Där fanns perfekt slitna skinnfåtöljer, en uppsjö industrilampor, gamla modemagasin och fantastiska klädkreationer från det tidiga 1900-talet och långt mycket mer.

Marknaden har öppet lördag-måndag året om, så för er som besöker oss och som gillar att gå loss på antikviteter så är detta ett givet besöksmål.
/Karin H

(Bildlayouten till detta inlägg är inte som den borde men jag skyller på blogspot och till viss del mitt bristande tålamod. Karin A köpte för övrigt den fina stålrörsmöbeln hon håller i på bilden)

Ännu vid skräpmarknaden

 Sen, antikt i mängder

Karin et Karin goes lajv

Igår gjorde vi en blixtvisit i stadsdelen Belleville. Upp i parken, slängde en blick över Paris (lite samma vy som från Sacre Coeurs trappa men utan alla turister och påträngande män med instrument) och så åter till metron för att istället bege oss till Marais och besöka lite butiker. Men det var inte om det vi ville berätta, nä för medan vi spanade ut över Paris flöt samtalet in på lajvare och om lajv nödvändigtvis alltid är lika med medeltid. Varför inte 1770-talets Versailles eller tidigt 1900-tal i London som suffragette?

Vi ställde oss följaktligen frågan: Vilket scenario skulle vi välja för ett rollspel?

Efter ivrigt diskuterande inleder vi alltså den kommande veckan med en session Lajv light.

Först ut är Karin H:s val:

Nödår i Västerbotten

Det är 1867. Länet har drabbats av omväxlande frost och torka under långa perioder och det råder brist på både råvaror och kontanter. Kornaxen hänger vissen på sina stänglar. Vi tvingas äta bröd af bark, korna sinar och minnena av smaken från den vita sötemjölken blir alltmer vaga. Vi huttrar oss genom nätterna i en otät mörk stuga. Det svåra livet påminner oss om att vara tacksamma över vad vi har och ordet ”nåd” används i var och varannan mening.

Västerbotten 1867 à la Paris 2009 – detox, ingen shopping, flitigt studerande och ett besök på svenska kyrkan i Paris.

Nästa vecka är det ny lajvsession på nytt tema. Karin A väljer:

Tysk modernism

Året är 1927 och vi befinner oss i Dessau. Vi är två lovande unga kvinnliga studenter vid designskolan Bauhaus. Vi klär oss enbart i svart eller vitt, har vida långbyxor, överdelar med markerade axlar och har smycken av bakelit. Vi röker cigaretter med munstycke och använder rött läppstift. På nätterna dricker vi rödvin och diskuterar socialism på rökiga barer där vi inleder spännande sexuella relationer med progressiva arkitekter. Dagtid designar vi stålrörsmöbler och gör tygtryck där vi strikt håller oss till de tre grundfärgerna. När 20-talet går över till 30-tal och Hitler intresserar sig för Bauhaus tar vi vårt pick och pack och lämnar Tyskland för New York.

Bauhaus 1927 à la Paris 2009 – Vi hänger på art deco-barer och dricker rödvin, vi besöker museet la Fondation le Corbusier, klär oss enbart i svart och målar förstås våra munnar röda.

Bon anniversaire mon amie!

Idag är ingen vanlig dag. Nej, för idag är det exakt 29 år sedan Karin Aringer såg ljuset i Nättraby, Karlskrona. Det firas idag med croissanter till frukost, bakelser till mellanmål och foie gras och champagne framåt kvällen. På bloggen vill vi fira med Jens Lekman sjungandes direkt från en gymnastiksal i Paris. Varsågoda och häng med i firandet ni också!

/Karin H

Jens Lekman - Happy Birthday dear friend Karin

Jonathan Richmans höftrullningar

Aldrig tidigare har jag drabbats av sådan svår lust att kasta slängkyssar. Jag vet inte vad det är med Richman, kanske är det hans svängande höfter, kanske hans ohämmade hittepåfranska, kanske är det det att vi är i Paris mon amour eller så var det helt enkelt det att ’things were Friday night’.

Av en händelse fick vi samma eftermiddag nys om att Jonathan Richman var i stan och snabbt var det beslutat att vi skulle dit. I en liten (jag skulle kunna säga intim men ogillar begreppet så pass att jag undviker) lokal intill Bastille.  Biljetten signalerade förband men så ramlar han bara in på scen. Redan från när han halvvägs in i första låten går av scenen, bara för att snabbt återvända med en överdimensionerad koffert med allehanda nonsensinstrument, sitter vi framåtlutade i stolarna och trampar ivrigt i takt.

Herr Richman är sprudlande glad, snurrar på gitarren, utövar diverse gymnastiska benövningar, glömmer bort mikrofonen och sjunger på sin egna blandning av franska, spanska och italienska så att publiken fnissar roat gång på gång. Den patenterade Richman-dansen smittar av sig och en kille framför oss kan snart inte hålla sig utan ställer sig upp och släpper lös i en rulla på huvud och höfter, allt på samma gång-dans.

När konserten är slut går Richman och hans trumpartner av scenen och lämnar ett vissel och jubel utan dess like. Någon lånar ett av nonsensinstrumenten och börjar trumma och så kommer Richman ensam ut på scenen igen och säger att vanligtvis skulle ljuset ha tänts men han måste ha glömt säga till ljuskillen. Och säger sen att han hoppas vi inte tyckte biljetterna var för dyra. Han är så genomsympatiskt härlig att vi berusade på Richman åker raka vägen hem med metron, korkar upp en vinflaska och firar fredag en onsdagkväll i Paris.

/Karin H

Ett tidigt prov på de Richmanska höftrullningarna

http://www.youtube.com/watch?v=XjFU98mEem4

Jag är grammatiskt inkorrekt.

Efter en otroligt fin helg gör sig den franska vardagen påmind med risiga klassrum, tusen olika verbformer och en stigande känsla av förvirring. Det är den franska grammatiken som får det att snurra i huvudet på mig och förbanna mitt tonårsjag som istället för att reda ut tempusformer istället satsade allt på att kunna många glosor inom ovärderliga områden som till exempel klädesplagg eller frukter. Förvirringen verkar dock inte lika stor hos resten av mina klasskamrater, vilket inte är till min egen fördel, och speciellt eleverna från Asien har stenkoll på grammatiken. I min klass finns även en viskande sydamerikanska som verkar ha en okontrollerbar lust att ge prov på sina goda språkkunskaper. Detta görs genom ytterst hörbara viskningar på varje fråga som skickas ut till klassen, oftast redan innan "offret" ens hunnit förstå frågan som Madame har ställt. Det här är något som irriterar mig något oerhört och som har fått mig att slå upp ordet viska i mitt fransk-svenska lexikon, så att jag är redo när viskningarna väl drabbar mig. Jag tänker se sur ut, säga någonting i stil med "Ne chuchotes pas, s´il vous plaît!", och inte bry mig ett dugg om ifall det är grammatiskt korrekt.

Som tur är finns det även trevliga människor i klassen, eller rättare sagt, en människa. Människan heter Monique och är från Chicago, USA. Hon är jättegullig och vi kindpussas på franskt vis när vi ses. Monique åt middag med oss ute i fredags och ibland fikar vi efter skolan. Då samtalar vi om Paris, kärleken och livet men ibland även om franska verb. Det enda felet med vår relation är att den utspelar sig på engelska. Jakten på franska individer att samtala med går alltså vidare.

Idag berättade Madame att vi skall få ett litet test på "1eme, 2eme et 3eme groupes de verbes" nu på fredag (...precis som förra fredagen. Jag börjar ana ett mönster här.). Jag måste alltså plugga verb som en galning varje eftermiddag den här veckan vilket inte gör mig det minsta glad. Snarare väldigt stressad och så smått ångestfylld över ett eventuellt misslyckande. Misstänker att mitt franska favoritord Merde! kommer att användas flitigt på 11 rue Mandar de närmaste dagarna och om det även skulle komma en och annan tår så dröjer det nog inte länge innan det finns en bild här på bloggen.

/Karin A

Lyxhustrun/High on life

Utan att vara någons hustru har mina mornar börjat likna sådana jag tänker mig lyxhustruns.

Jag stiger upp med Karin när väckaren ringer kl 8 och medan hon gör sig redo för skolan drar jag på mig joggingdressen och ger mig ut i den svala morgonluften. Korsar morgontrafiken och fem minuter senare joggar jag in på Louvrens slottsgård och vidare in i tulerieparken.  Tar ett yttervarv runt parken och lagom till jag når parkens bortersta mitt möts jag av soluppgången. Framför mig brer då hela tuilerieparken ut sig med Louvren i ryggen och bakom mig sträcker sig Champs-Élysées ända bort mot Truimfbågen.  Hur jag nånsin ska kunna motivera mig att ta mig igenom ett elljusspår hemma igen vet jag inte. High on life springer jag som en gasell den sista biten av parken.  

På vägen tillbaka passerar jag Park Royal, en lite mindre park som omgärdas av en rad med exklusiva butiker och där har man i skyltfönstren med anledning av modeveckan ställt ut en hel hop med klassiska svarta klänningar under titeln ”La petite robe noire”. Det är LBD:s från 40-talet fram till idag och det är Pierre Cardin, Givenchy, Lanvin, Gucci, till och med Karl Lagerfeld for H et M, samtliga hämtade ur den mångåriga butiksinnehavaren Didier Ludots klänningsarkiv.  Jag fönstershoppar lite och känner ingen brådska hem.

Men så når jag vår port och tar mig uppför de sex trapporna utan hiss till våra 19 kvm, sätter på frukostgröten och den där känslan av lyxhustru sjunker snabbt undan.

/Karin H

Une petite robe noire. En gucci.

Tillägg till bjudfrukosten

och jag blir för övrigt alldeles till mig av tanken på alla som idag meddelat att de vill kom och hälsa på.
Jag längtar efter er!

Ladurée är Paris bästa och äldsta macaronkonditori som får parisborna att villigt köa måndag som söndag  för dessa små fantastiska minibakelser.

Nä, nu måste jag göra min franskaläxa.

Bisous!

Tuilerieparken

Tuilerieparken är en av de stora parkerna som ligger närmast oss, det är den park som ligger mellan Louvren och Concorde och det är också här vi brukar ta våra omtalade motionsrundor. Parken är en välputsad fransk barockträdgård med åtskilliga klassiska statyer och verkar vara ett populärt promenadstråk både bland söndagslediga parisbor och louvrenturister.

Därför var det något chockerande att se den tillfälliga utställning av statyer som nu pryder parkens mitt. Kontrasterna mellan dessa metalliska figurer med sina fåniga leenden och den i övrigt så traditionella parken med dess minst lika traditionella omgivning (Louvren!) var närmast bisarr. Till en början tyckte jag mest dom var förskräckliga och kunde inte låta bli att tänka på de omdiskuterade björklöv i plast som upptagit Umeå centrum under sommarmånaderna (är de ännu kvar?) men för varje besök i parken tycker jag alltmer om dom och numera kan jag knappt hålla mig för skratt så fort jag får syn på de clownartade ansiktena.

Lite efterforskning visar att det är den schweiziske konstnären Ugo Rondinone som står bakom statyerna.
/Karin H

Bjudfrukost

Den här helgen har vi haft vårt första besök sen vi blev Parisiennes. Johan kom och gjorde Karin A till sig av förtjusning med hans blotta närvaro, och jag nästan lika förtjust över de fyra paket fiberhavregryn (frukostgröten räddad!) och den skiva med ny musik som Johan varit snäll att packa med. För att visa vår uppskattning fick den vanliga frukostgröten ligga i träda över helgen och istället bjöd vi på allt vad smarrigt de lokala handlarna har att erbjuda. Det var fyra sorters vitmögelostar, aprikosmarmelad, äppeljuice, tre sorters grönsaker, smakrik korv, rykande het espresso och förstås direkt från boulangeriet - croissanter och franskt lantbröd. Detta är den frukost som kommer erbjudas samtliga besökare som har vägarna förbi vår lägenhet.
/Karin H

Bjudfrukost

Och så här glad har Karin varit helgen igenom

Första nattcrêpen!

...och när vi nu ändå är inne på crêpes så kan vi visa en bild på vår första nattcrêpes som intogs efter en utekväll i helgen. Här äts inga burgare på max, nä, här tar man istället en varm crêpe med nutella.

Tillagat hemmavid

Eftersom vi nu är studenter och också har en budget därefter har vi försökt att hushålla med matkassan. Hur mycket det än lockar att äta varenda mål på den uppsjö av serveringar som finns runt knuten har vi satt upp en regel att max ett mål per dag får ätas ute, resterande ska tillagas i vårt egna kök. Hittills har det fungerat över förväntan och med färska grönsaker och något nybakt bröd från handlarna i kvarteret har vi styrt ihop åtskilliga måltider i det lilla köket.
Nedan bilder från en tidig crêpe-middag med cider. På bilden syns en crêpe med banan och choklad, en fyllning som var i det mastigaste laget.

Första skoldagen

Till slut började äntligen skolan efter alltför många turer med registrering och prov. Karin H är debutant och går i skolan varje dag 14-16. Karin A hamnade på nästa nivå, elémentaire och har lektioner 10-12.
Så här såg vi ut:

Här bor vi!

På allmän begäran kommer här lite bilder på vår lägenhet. Lägenheten längst till vänster på sjätte våningen på 11 Rue Mandar är alltså vår för ett tag framöver. Det är en pigkammare på 19 m2 med badrum och ett pyttelitet pentry. Trots de få kvadratmetrarna så trivs vi väldigt bra och är speciellt nöjda med läget, i ett väldigt trevligt område.  Det nya parkettgolvet (hyresvärdens stolthet) och de stora fönstren är ytterligare ett plus. Välkomna hem till oss!

På Rue Mandar bor vi, strax ovan Les Halles och Louvren. Den blå porten är vår.

Här har vi hallen, inte mycket mer än en meter bred. Foträta kängor som ni ser.

Badrummet, också det något petit.

Allrummet, dvs matrum och sovrum kombinerat.

Den lilla bokhyllan och det lilla köket.

Detalj av köket.

Karin et Karin testar modeveckan

Inspirerade av den pågående modeveckan här i Paris gjorde vi vår egen photoshoot på tema höst. I övrigt märks modeveckan genom de många långa blonda smala modeller som intagit stan och stolpar omkring på höga klackar från Balmain, Jimmy Choo och Manolo Blahnik. Det har varit visningar bland annat i den närbelägna Tuilerie-parken vilket har lett till att vi tvingats ställa in våra morgonpromenader där under helgen som gått för att inte drabbas av alltför dåligt självförtroende.