Aldrig tidigare har jag drabbats av sådan svår lust att kasta slängkyssar. Jag vet inte vad det är med Richman, kanske är det hans svängande höfter, kanske hans ohämmade hittepåfranska, kanske är det det att vi är i Paris mon amour eller så var det helt enkelt det att ’things were Friday night’.
Av en händelse fick vi samma eftermiddag nys om att Jonathan Richman var i stan och snabbt var det beslutat att vi skulle dit. I en liten (jag skulle kunna säga intim men ogillar begreppet så pass att jag undviker) lokal intill Bastille. Biljetten signalerade förband men så ramlar han bara in på scen. Redan från när han halvvägs in i första låten går av scenen, bara för att snabbt återvända med en överdimensionerad koffert med allehanda nonsensinstrument, sitter vi framåtlutade i stolarna och trampar ivrigt i takt.
Herr Richman är sprudlande glad, snurrar på gitarren, utövar diverse gymnastiska benövningar, glömmer bort mikrofonen och sjunger på sin egna blandning av franska, spanska och italienska så att publiken fnissar roat gång på gång. Den patenterade Richman-dansen smittar av sig och en kille framför oss kan snart inte hålla sig utan ställer sig upp och släpper lös i en rulla på huvud och höfter, allt på samma gång-dans.
När konserten är slut går Richman och hans trumpartner av scenen och lämnar ett vissel och jubel utan dess like. Någon lånar ett av nonsensinstrumenten och börjar trumma och så kommer Richman ensam ut på scenen igen och säger att vanligtvis skulle ljuset ha tänts men han måste ha glömt säga till ljuskillen. Och säger sen att han hoppas vi inte tyckte biljetterna var för dyra. Han är så genomsympatiskt härlig att vi berusade på Richman åker raka vägen hem med metron, korkar upp en vinflaska och firar fredag en onsdagkväll i Paris.
/Karin H
Ett tidigt prov på de Richmanska höftrullningarna
Inlägg
Vad härligt! Vilken kväll!
SvaraRaderaFint skrivet!
SvaraRadera