På Sorbonne

I och med idag har jag lagt två veckors franskastudier bakom mig. Två veckor som varit långt mer kämpiga än jag föreställt mig, men som samtidigt lärt mig mer franska än vad jag lärde mig tyska på två år på gymnasiet. Åtminstone känns det så. Madame Garelli, min lärarinna, har visat lite förståelse för mig som kom dit med ambitionen att "nöjesläsa" franska som ursäkt för att få tillbringa fyra månader i Paris. Och visst skäms man när man upptäcker att bänkgrannen sliter ut sig på koreansk restaurang på kvällarna för att ha råd med uppehället.

Inte heller går det att komma undan med bristande kunskaper och dålig läxläsning genom att sätta sig långt bak i klassrummet.  Ingen/inget undgår Madame, och mitt namn lärde hon sig fortare än andras och sedan dess har jag varit ständigt utsatt för frågor. Frågor på franska som förväntas besvaras på franska. De första dagarna var en förskräckt blick och nervös axelryckning mitt enda svar men allteftersom har flitigt läxläsande gett mig ett ordförråd som räcker något så när för att ha något att säga när Madame hugger.

Klassen består av drygt 30 elever, varav 85 procent kommer från Asien (Vietnam, Taiwan, Sydkorea, Iran, Kina, Turkiet och Thailand). Sen är vi 5 europeer, tre svenskar, en polack och en italienska.

En svenska, Carolina, har blivit min vän och är den jag oftast sitter bredvid i klassrummet. Hon är ung, cool och har imponerande bra koll på Paris klubbscen.

I måndags hade vi vårt andra prov. Mina förväntningar på mig själv är rätt låga efter att ha fått 9.5 av 20 på första provet. Ett provresultat som Madame fick oss att läsa upp inför hela klassen. Vissa fick ett "Tres bien", någon ett "Magnifique!", själv fick jag "Il faut travailler, travailler!" - du måste jobba, jobba!

/Karin H

Så här ser det ut när jag gör läxorna hemma vid matbordet. Franskaböcker, lexikon, glosbok, dubbel espresso och så dator med musik och ibland google translate.

Skoluppgift. Jag presenterade "Petite Barbara".