Efter en otroligt fin helg gör sig den franska vardagen påmind med risiga klassrum, tusen olika verbformer och en stigande känsla av förvirring. Det är den franska grammatiken som får det att snurra i huvudet på mig och förbanna mitt tonårsjag som istället för att reda ut tempusformer istället satsade allt på att kunna många glosor inom ovärderliga områden som till exempel klädesplagg eller frukter. Förvirringen verkar dock inte lika stor hos resten av mina klasskamrater, vilket inte är till min egen fördel, och speciellt eleverna från Asien har stenkoll på grammatiken. I min klass finns även en viskande sydamerikanska som verkar ha en okontrollerbar lust att ge prov på sina goda språkkunskaper. Detta görs genom ytterst hörbara viskningar på varje fråga som skickas ut till klassen, oftast redan innan "offret" ens hunnit förstå frågan som Madame har ställt. Det här är något som irriterar mig något oerhört och som har fått mig att slå upp ordet viska i mitt fransk-svenska lexikon, så att jag är redo när viskningarna väl drabbar mig. Jag tänker se sur ut, säga någonting i stil med "Ne chuchotes pas, s´il vous plaît!", och inte bry mig ett dugg om ifall det är grammatiskt korrekt.
Som tur är finns det även trevliga människor i klassen, eller rättare sagt, en människa. Människan heter Monique och är från Chicago, USA. Hon är jättegullig och vi kindpussas på franskt vis när vi ses. Monique åt middag med oss ute i fredags och ibland fikar vi efter skolan. Då samtalar vi om Paris, kärleken och livet men ibland även om franska verb. Det enda felet med vår relation är att den utspelar sig på engelska. Jakten på franska individer att samtala med går alltså vidare.
Idag berättade Madame att vi skall få ett litet test på "1eme, 2eme et 3eme groupes de verbes" nu på fredag (...precis som förra fredagen. Jag börjar ana ett mönster här.). Jag måste alltså plugga verb som en galning varje eftermiddag den här veckan vilket inte gör mig det minsta glad. Snarare väldigt stressad och så smått ångestfylld över ett eventuellt misslyckande. Misstänker att mitt franska favoritord Merde! kommer att användas flitigt på 11 rue Mandar de närmaste dagarna och om det även skulle komma en och annan tår så dröjer det nog inte länge innan det finns en bild här på bloggen.
/Karin A
Jajjamensan, då är kameran där, rätt upp i ansiktet bara. Socialrealism var det någon som sa. Jag älskar socialrealism!
SvaraRaderaNu har vi bokat biljetter till Paris över jul och hoppas sååå att ni är där och firar med oss, och då vill vi ha en jul som är både grammatiskt inkorrekt och socialrealistisk, på gränsen till diskbänksrealism.
SvaraRaderaOch ta det lugnt, vi har bokat ett mysigt litet budgethotell vid Luxemburgträdgården, så ni behöver inte bekymra er över stjärterummet.
Många kramar!/ Johan
Hipp Hurra! Vad roligt det ska bli! Och juligt.
SvaraRaderaKram Karin et Karin