Karin et Carin et Emilie

Den andra helgen i januari fick jag fint besök från Stockholm. Det var mina gamla vapendragare från Tekniska Museet, Carin och Emilie, som hade kommit till Paris för att besöka museer och slå klackarna i taket. Jag hade bokat ett rum åt dem på ett gulligt litet hotell på gatan här intill, särskilt praktiskt då jag lovat Emilie att följa henne hem till hotellet varje kväll. Tyvärr visade Paris upp sig från sin sämsta sida den här helgen, himlen var grå, det blåste och snöade om vartannat dessutom verkade Paris alla hundar ha kommit överens om att gå till just mitt kvarter för att uträtta sina behov på trottoaren.

I Emilies ficka brände dock två ICOM-kort, som gav gratis museibesök och förtur i kön. Dessa kort användes flitigt och vi flydde bort från iskalla vindar och hundbajsar, in i konstens underbara värld. Under helgen hann vår museeintresserade trio med att gå på Centre Pompidou, Le Louvre, Les Arts Decoratifs och Musée de la Mode et du Textil. Dessutom var vi inne i Notre Dame de Paris och gjorde en tur till Eiffeltornet. Musée de la Mode et du textil kan jag verkligen rekommendera. Där blev vi alldeles hänförda av en tillfällig utställning om modedesignern Madeleine Vionnet, som faktiskt var bland det bästa jag sett! Underbara klänningar, intressanta bilder, snygga montrar och en fantastisk utställningskatalog. Carin kände ett plötsligt sug efter en aftoncape i sammet, själv blev jag väldigt fäst vid en lejongul sidenklänning och bestämde raskt att på nästa födelsedagsfest är det 1920-talstema som gäller. Emilie trånade efter en mörkblå aftonklänning men efter viss tvekan slog hon istället till på den gigantiska (och dyra) katalogen, något som hon helt säkert aldrig kommer att ångra!

Trots alla museibesök så lyckades vi även klämma in lite shopping, några middagar och en hel del franskt vin. Nedan ser ni några bilder från vår förfest på Carin och Emilies blommiga hotellrum där vi intog varsitt glas rödvin samt resterna av julens Aladdinkartong. Karin H och jag jublade när jag drog mig till minnes att Emilie är en av det fåtal personer som faktiskt gillar praliner med körsbär/ägglikör/andra skumma spritsorter. -"Nu blir vi äntligen av med dem!" utbrast jag glatt. Flickorna på hotellet verkade uppskatta chokladen och jag uppskattade heltäckningsmattan och värmen på deras rum men om det är någon gång i livet som jag har sörjt att jag inte äger en videokamera så var det just vid detta tillfälle. Emilie har nämligen en ganska annorlunda uppfattning om hur det låter när man är glamorös och ligger på sängen och mumsar likörpraliner. Jag skrattade så mycket att det var omöjligt att hålla kameran stilla och i stort sett varenda bild blev suddig.

Söndagen spenderades utomhus, längs Seine och i St. Germain. Vi slog nog världsrekord i grenen "Snabbt besök vid Paris mest kända byggnad" då vi nöjde oss med att titta på Eiffeltornet underifrån och sedan posta ett par vykort i brevlådan vid tornets västra pelare. Vid lunchtid värmde vi oss med en dålig fransk löksoppa, kanske inte den idealiska rätten dagen efter en festlig kväll...

Helgen gick så fort och helt plötsligt var det dags för vännerna att åka hem. I vanlig ordning var jag en tidsoptimist när jag följde dem till metron vid 17-tiden och försäkrade dem att de skulle hinna fram med god marginal. Vistelsen i Frankrike slutade istället med stress och löpträning mellan metron och flygbussen vilket, skulle det visa sig, följdes av andra svårigheter. Dagen efter skickade Emilie det här meddelandet:

Hej och tack för en fantastisk helg!

Resan var underbar fram tills då vi lämnat dig Karin. Då började helvetet.
Ja dels var vi väl lite tidsoptimistiska vad gäller tiden det skulle ta till flygbussen så där vart de ju lite stress och panik och springande. Sedan var det kaos ute på flygplatsen. Nu förstår jag vad som menas att flyga med Ryan air..... Men det värsta av allt. 20 min efter takeoff började en man kaskadspy av matförgiftning, och den stanken, den stanken..... å jag mår illa bara jag tänker på det. Sedan fanns det inte någon utbildad personal som kunde ta hand om han och ett tag befarade vi att vi skulle få nödlanda i Köpenhamn eller något. Efter lite mer än 2 timmar, som kändes som 48 timmar, landade vi äntligen i Skavsta. Väl i Stockholm hoppade vi i varsin taxi hem och vid halv 2 släkte jag ljuset och somnade som en stock. Ikväll ska jag öppna min bok och drömma mig tillbaka till konstens Paris :) Kram!

Tack för en trevlig helg, vi ses snart!

/Karin A