Avsked är svåra och särskilt svåra är de när man inte riktigt vill lämna. Så drog vi därför på oss våra ballerinas och gick över till baren Le Coeur Fou ikväll igen. Också ikväll fick vi en "cadeau". Vi hade visserligen inte hunnit ta adjö av vår andra bartender men den vi egentligen skulle adjö av, och som vi inte ville slita oss från, var Monique.
Monique blev ganska snart en naturlig del av vår pariservardag och många av våra trevligaste paris-upplevelser har inkluderat denna amerikanska. Nu åker vi hem till Sverige och hon till Amerika och när vi nästa gång ses vet ingen.
Senaste dagarna har prefixet "sista gången" applicerats på var sak vi gjort och varje handling har fått en ödesmättad tyngd som nu börjar bli nästintill ohanterbar. I ren protest köper man därför två pain aux raisins, en på förmiddagen och en lite senare på dagen, bara för att man kan och för att dom är så sjukt goda att också de är omöjliga att slita sig från.
Imorgon ska vi packa vår stora resväskor, försöka packa så lätt som möjligt går, städa lägenheten och sen göra de sista ärendena på stan innan vi säkert kommer sluta i tårar över en "sista middag i Paris". Och med varsitt nervöst klappande hjärta inför vad som nu ska bli.
/Karin H
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar